vecka 2

27 maj 2012

Nu har det gått en och en halv vecka sen jag kom till Florida. Jag har i veckan börjat hitta runt lite här - kör barnen från skolan och till karaten, har åkt till downtown West Palm Beach och City Place, ingen av dem särskilt mycket att hurra för. Har solat lite och blivit myggbiten. Än har jag inte varit ner till havet men jag får åka imorgon kanske, eller nästa vecka.



Jag gillar det (fortfarande?) rätt mycket. Det tråkiga är väl att det känna som om det är så litet, West Palm Beach, och jag har ingenstans större att söka mig. Och jag vet inte hur jag ska träffa vänner och som vanligt står jag inte ut med att behöva umgås med folk jag inte gillar bara för att. (Är lite för nere för att blogga nu egentligen.)



Den här veckan har jag försökt läsa en del för att få ut något av tiden när jag inte gör någonting. Och jag har sett massor av Up All Night, som jag starkt rekommenderar. Den är så rolig och fantastisk och annorlunda.



Idag såg jag Eurovision Song Contest med hjälp av SVT Play - vet inte riktigt varför - men tyckte det var lite kul att vinna ändå. Och det är roligare att se med twitter och tumblr som kommentatorer.

fler bilder av west palm beach

22 maj 2012

Har haft en trevlig och första helg med min familj och jag är fortfarande så tacksam att jag hittat en familj jag trivs hos. De bor på en gated cul-de-sac (jag har alltid velat använda det ordet) med en liten damm i mitten.







Fredag eftermiddag var det barnkalas på simskolan min värdmamma har startat - kaos i ett litet rum fullt av småbarn och föräldrar, men åtmistone pizza och god tårta.


På lördag morgon väcktes jag av barnen och sedan satt jag med dem på deras karateträning och lekte resten av dagen hemma med dem. På kvällen åkte jag med M till närmsta köpcentrumet. Det såg ut exakt som alla andra köpcentrum här med exakt samma affärer.

Söndagen började också tidigt med Skypande och barnvakt i några timmar. Vid 12 var det dags för Grand Opening på simskolan så vi hängde där i några timmar och åt gold fish och jag fick träffa resten av the extended family. Efter öppnandet åt jag middag med familjen eftersom M:s föräldrar firade sin bröllopsdag.


De senaste dagarna har jag kört omkring lite i West Palm Beach själv. Har inte hittat något jättemysigt ställe än men jag har inte åkt till vattnet än. Det är mest stora varuhus och strip malls häromkring. Paper Town av John Green utspelar sig i Florida någonstans och det jag minns allra mest med den boken var miljön; strip malls, cul-de-sacs (två gånger!!) och pooler.

Och that's it. Nej förresten - idag körde jag förbi ett rött trähus med vita knutar och jag gjorde en double take. Det såg så konstigt ut där bland vanliga amerikanska hus. Det såg så svenskt ut!


P.S. Jag har Instagram nu, heter Johannaerikak, om ni vill se hispterbilder av Florida.

west palm beach, florida

17 maj 2012

Nu sitter jag i mitt nya hem hos min nya värdfamilj i West Palm Beach, Florida. Blev matchad med dem förra veckan och sen kom helgen och i måndags bestämdes det. Jag var tvungen att flytta in hos min LCC i några dagar tills mitt flyg gick, eftersom min förra värdmamma tyckte min rematch var lite för lång. Fine fine. Två nätter på soffan och sen, igår, kunde jag äntligen flyga vidare.

Min flygresa fick från Washington, DC, upp till Newark/New York och därifrån ner till West Palm Beach. Det för flyget var jättelitet och jag satt längst fram. Det andra flyget var normalstort och jag satt allra längst bak. Nu vet ni det! Det var för övrigt en hemskt flygresa med en del turbulens och därför illamående.


Till sist träffade jag min nya värdmamma, stående med mannen jag satt bredvid på planet (vilket gjorde att jag för ett ögonblick undrade om jag hade suttit bredvid min värdpappa hela vägen, utan att veta om det. Men de råkade bara känna varandra). Hon tog med mig till en restaurang i Cityplace, en slags utomhusgalleria i West Palm Beach, för en sen middag och sen en tur till Bed, Bath and Beyond för att köpa sängkläder och kuddar.
West Palm Beach var varmt, fuktigt, grönt; bilvägar och palmer, massor av dammar och kanaler, låga bostadshus och höga hotellbyggnader. Jag har inte tagit några bilder, men jag tog några bilder utanför huset där det växte några palmer, bara för att bevisa att jag befinner mig i Florida - ett ställe där det växer palmer naturligt! (Det är fruktansvärt coolt för mig.)



Jag har än så länge inte sett solen - trots att det är The Sunshine State, eftersom det är mulet och regnar. Imorse åkte jag med till barnens skola och vi åkte förbi en man som var ute och gick med tre getter. Det är en väldig blandning av stora, dyra hus och husvagnsparker.

Det är lite svårt att få ett grepp om stället, men jag har än inte sett mycket. Jag trivs i alla fall. Skillnade mellan hur jag kände när jag anlände till familjen i Virginia/DC, och ur jag känner nu, är enorm och förhoppningsvis talande. Jag ska ta hand om två barn, en flicka på 4 år och en pojke på snart 6 år. Jag hoppas jag trivs här.

bilder

13 maj 2012

Jag har en hel hög med bilder från de senaste veckorna. Tänkte posta några nu, med mer eller mindre sammanhang..


I Leesburgs historiska distrikt - helt klart det bästa med var jag bor nu - hittade jag en jättestor anktikaffär rumserad i ett helt fantastiskt hus. Grejerna var mer eller mindre intressanta, men jag ville bo i huset. Klädavdelningen hade massor av vackra hattar och vintageklänningar.

H003.jpg
H003.jpg

H003.jpg

Förra helgen var det Cinco De Mayo. Jag åkte med min värdmamma och barn till en stor antikmässa - så mycket skräp! och coola pins! - och sedan åt vi lunch på en mexikansk restaurang som var rätt festligt dekorerad. Det var en ren slump att vi gick till en mexikansk restaurang, så det var lite tur att vi gjorde det.

H003.jpg

Här är några bilder från min senaste resa in till Washington, DC. Jag gick till några av muséerna vid The Mall. Först gick jag igenom det naturhistoriska muséet som inte var särksilt intressant (det är samma saker på alla naturhistoriska muséer...) och sen sprang jag snabbt in på American History Museum. Det enda jag såg därinne var flaggan (Star-spangled är det konstigaste engelska ordet jag vet. Spangled. Spangled).
Vid The Mall har de en liten park som är mer som en genväg mellan en stor väg och the mall. Jag tycker om den men jag har aldrig sett några fjärilar i den.

H003.jpg
H003.jpg
H003.jpg

Jag har bara en bild på den här gigantiska ormen för jag trodde seriöst att den fanns på riktigt och undrade hur jag hade kunnat missa den. Men det visade sig att den är utdöd.


Och Vita Husets baksida.

sista helgen i new york

7 maj 2012

Jag har jättelänge skjutit upp ett inlägg om min sista helg i New York, när jag fortfarande bodde i New Jersey. Jag har några bilder som jag gärna vill posta och gå igenom.

Eftersom jag inte visste var jag skulle hamna ville jag besöka några ställen i New York ifall att jag inte skulle få möjlighet att pka tillbaka. Jag åkte först in på fredagseftermiddagen eftersom MOMA har öppet gratis på fredagseftermiddagar. Jag ville egentligen bara se en tavla där.


Vad förutsägbart av mig. Men jag hittade en del andra intressanta tavlor, och skrattade gott åt den moderna konstens avdelningen. Det är så skruvat. Jag vet inte ens om det är möjligt att ta det på allvar.


Muséet had också några intressanta avdelningar om media och arkitektur men jag var så trött att jag inte orkade kolla så noga. De hade ett konstverk som bestod av (inslaget) godis som låg på golvet som det var meningen att man skulle äta. Det gillade jag.
Jag minns inte vem den här statyn föreställer, men jag tyckte om den och hur den var placerad.




Dagen efter åkte jag in till New York igen. Jag började med att åka till Union Square där jag för första gången såg en grupp som ockuperade. Håller de fortfarande på? Jag gick i alla fall till Forbidden Planet och hittade THG actionfigurer, och till Strand Book Store. Gillade dem båda.




Dörefter såg jag The Hunger Games i IMAX vilket var rätt awesome. Bilden var jättebra (IMAX > 3D). Därefter åkte jag ner till the Financial District och gick till the 9/11 memorial. Det var rätt tråkigt. Det såg exakt ut som det gör på bilder och muséet var stängt för ombyggnad - hela området var en stor byggnadsställning.




Till sist åkte jag uptown till Central Park. Jag gick förbi the Met för att kolla på de berömda trapporna, men de var inte alls särskilt imponerande. Jag orkar inte gå in utan gick igenom parken, förbi Alice i Underlandet-statyn. Parken var väldigt vacker och vår-ig och jag försökte föreställa mig att bo där eller att jobba som au pair där. Det skulle inte vara helt dumt.







Två personer verkade ha en photoshoot på statyn så jag väntade på att de skulle bli klara. Men så kom ett bachelorette party upp och då kände jag att inte var någon idé.



Eftersom jag åkt omkring så mycket vad jag trött och åkte hem. Och det var senaste gången jag såg New York. På vägen till tågstationen såg jag The Hunger Games på Times Square. Coolt.

the journals of sylvia plath

4 maj 2012

Jag har precis börjat läsa The Journals of Sylvia Plath och det kan nog vara det bästa hon har skrivit tycker jag. Nästan varje stycke är på något sätt påtagligt eller igenkännande. Som det här (något långa) stycket från hennes tid på college. Hon lyckas sätta ord på saker jag inte kan.

"Now I know what loneliness is, I think. Momentary loneliness, anyway. It comes from a vague core of the self -- like a disease of the blood, dispersed throughout the body so that one cannot locate the matrix, the spot of contagion. I am back in my room at Haven House after the Thanksgiving Holidays. Homesick is the name they give that sick feeling which dominates me now. I am alone in m room, between two worlds. Downstairs are the few girls who have come in - no freshmen, no one I really know. I could go down with letter paper as an excuse for my presence, but I won't yet -- not yet. No, I won't try and escape myself by losing myself in artificial chatter "Did you have a nice vacation?" "Oh, yes, and you?" I'll stay here and try to pin that loneliness down I hardly can remember those four days of Thanksgiving - a blur of home, smaller than when I left, with the spots on the darkened yellow wallpaper more visible; my old room, now no longer really mine, with all my things gone; Mother, Grammy, Clem and Warren and Bob; my walk with the boys before the family reunion and dinner; my talk with Bob after we say "The Red Shoes;" my date at the party Saturday, tall, blonde, and horribly popular, and then Sunday - numb, gray, and just as I had begun to accustom myself to familiar faces, the ride back. Oh yes, the ride back. When "Hump" got in back beside me, Tooky next to me, told him to get in front because his legs were to long. So my one clutch on the situation was gone. All the other three boys were short. Tooky could talk gaily to all about times they had in common. Oh, she had the situation well in hand, and I was jealous of her superior reserve of tactics - in other words, I grudgingly admired her. So there it was, two hours of driving through the dark, the warmth of the people on either side of me - animal warmth penetrates regardless of sensibilities and arbitrary mental barricades. I was there, yet not there. Part was back home, with love and security, and part was at Smith, the present necessity and hope. So here I am , in my room. I can't surround myself with friends and chatter and oblivion because my few comrades are not yet here. I can't deceive myself out of the bare stark realization that no matter how entusiastic you are, no matter how sure that character is fate, nothing is real, past or future, when you are alone in your room with the clock ticking loudly into the false cheerful brilliance of the electrick light. And ifyou have no past or future which, after all, is all that present is made of, why then you may as well dispose of the empty shell of present and commit suicide. But the cold reasoning mass of gray entrail in my cranium which parrots "I think, therefore I am," whispers that there is always the turning, the upgrade, the new slant. And so I wait. What avail are good looks? To grab temporary security? What avail are brains? Merely to say "I have seen; I have comprehended?" Ah yes, I hate myself for not being able to go downstairs naturally and seek comfort in numbers. I hate myself for having to sit here and be torn between I know not what within me. Here I am, a bundle of past recollections and future dreams, knotted up in a reasonably attractive bundle of flesh. I remember what this flesh has gone through; I dream of what it may go through. I record here the actions of optical nerves, of taste buds, of sensory perception. And, I think: I am but one more drop in the great sea of matter, defined, with the ability to realize my existence. Of the millions, I, too, was potentially everything at birth. I, too, was stunted narrowed, warped, by my enviroment, my outcroppings of heredity. I, too, will find a set of beliefs, of standards to live by, yet the very satisfaction of finding them will be marred by the fact that I have reached the ultimate in shallow, two-dimensional living -- a set of values. This loneliness will blur and diminish, no doubt, when tomorrow I plunge again into classes, into the necessity of studying for exams. But now, that false purpose is lifted and I am spinning in a temporary vacuum. At home I rested and played, here, where I work, the routine is momentarily suspended and I am lost. There is no living being on earth at this moment except myself. I could walk down the halls, and empty rooms would yawn mockingly at me from every side. God, but life is loneliness, despite all the opiates, despite the shrill tinsel gaiety of "parties" with no purpose, despite the false grinning faces we all wear. And when at last you find someone to whom you feel you can pour out your soul, you stop in shock at the words you utter -- they are so rusty, so ugly, so meaningless and feeble from being kept in the small cramped dark inside of you for so long. yes, there is joy, fulfillment and companionship -- but the loneliness of the soul in it's appalling self-consciousness, is horrible and overpowering."

Jag har tyvärr inte The Unabridged Journals, utan det är en tidigare utgåva som blivit redigerad och censurerad bland annat för att hon var för erotisk (skulle de göra så om hon var en man? I think not.) och för att hon skrev elaka saker om sina vänner. Den kursiva delen i texten fanns inte med i min bok men (antar jag) i den oredigerade versionen. Jag måste få tag på den.
I förordet skriver Ted Hughes, hennes make, att han förstörde de sista av hennes dagböcker för att han inte ville att hennes barn skulle läsa dem. Jag hatar honom lite för det. De hade garanterat varit väldigt intressanta att läsa.


Bara ett citat till:
"Frustrated? Yes. Why? Because it is impossible for me to be God — or the universal woman-and-man — or anything much. I am what I feel and think and do. I want to express my being as fully as I can because I somewhere picked up the idea that I could justify my being alive that way. But if I am to express what I am, I must have a standard of life, a jumping-off place, a technique - to make arbitrary and temporary organization of my personal and pathetic little chaos. I am just beginning to realize how false and provincial that standard, or jumping-off place, must be. That is what is so hard for me to face."

philadelphia, pa

1 maj 2012

I lördags var jag i Philadelphia med Tina från Tyskland. Jag måste tyvärr säga att Philadelphia var en rätt tråkig stad. Jag hade i och för sig inte gjort så mycket research innan, men det fanns inte så mycket att se. Jag fick aldrig något grepp om staden. Delarna vi såg var några rätt fina områden och delar som såg otroligt tråkiga ut. Så jag vet inte.

Vi åkte dit med buss från DC som tog tre timmar. Det första vi gjorde var att kolla på the Liberty Bell och The Independence Hall, eftersom Tina inte har varit där förut. Sen ledde jag vägen till Old City som jag antar är den äldsta delen av staden. Där fanns Elfreth's Alley som var en gata med jättegulliga hus - en av de äldsta gatorna i USA. Tydligen bor det fortfarande folk där, vilket är lite awkward eftersom turister går där dagarna i ända och tar kort. Fast det skulle nästan vara värt det för att bo i ett sånt hus.










Färgade om den så jag passar in mer.
{..with a few adjustments, I can make the entire image--old west color}
Snälla, kolla på Community.




Därefter gick vi söderut genom Old City utan att se något överdrivet intressant och vidare till Society Hill, ett annat grannskap med äldre tegelstenshus. Vi gick förbi flera "kända" byggnader på vägen som inte sa mig så mycket - First Bank of America, Bishop White House, Pennsylvania Hospital - och Washington Square med Unknown Soldier's Grave [inte nödvändigt vis i den ordningen].


Första banken

1700-talspark



Sjukhus

Sen följde vi Antique Row för att jag ville gå där men den var rätt öde, med några antikaffärer och lika många new age affärer. Så vi gick långsamt tillbaka till centrum istället (som jag kallat parken med vid Liberty Bell). Jag är medveten om att vi rörde oss i en otroligt liten radie och att det säkert finns mycket mer att se av Philly. Men vi hade inte så mycket tid.


Det bästa med Philadelphia var alla murals/väggmålningar i staden. Jag har aldrig sett så många förut! De fanns på nästan varje störe, tom väggyta.




Så vi åt middag (Jag åt en bagel med Philadelphia ost!!!! Hade jag tänkt på det innan hade det varit på min bucket list.) och tog sedan tunnelbanan till bussen och åkte tillbaka tillbaka till DC. Jag hade sen det underbara uppdraget att köra hem utmattad i ett skyfall i mörkret. Det var emellanåt riktigt läskigt men uppenbarligen lever jag fortfarande.



På söndagen jobbade jag hela dagen så jag gjorde inget mer kul i helgen. Förresten är det nu bestämt att jag ska gå in i rematch och jag kan börja matchas med familjer så fort the ogranisationen kontaktar mig. Jag hoppas och ber att jag får en familj jag kan trivas hos. Jag har nästan slutat tro att det är möjligt. Precis som jag har börjat tro att livet går ut på att stå ut med så mycket obehag som möjligt.